• grekisk mytologi
• romersk mytologi
• nordisk mytologi
• +

Orfeus

Orfeus avbildas ofta med en harpa och ansågs som ytterst musikalisk. Hans mor var den episka poesins musa, Kalliope. Beskedet om vem hans far var skiftar, i vissa källor anges Apollon, i andra tillskrivs han en dödlig far i Oiager, kung av Thrakien. Ibland omnämns Linos som hans bror.

Den historia som Orfeus främst sammankopplas med i den grekiska mytologin är hans kärleksrelation med Eurydike. Deras påbörjade kärlek skulle få ett abrupt slut efter att Eurydike trampat på en giftorm, skymd av högt gräs, som sedan bitit henne. Hon låg strax därpå livlös i gräset.

Den sorgfällde Orfeus fick chansen att möte Eurydike en gång till, i underjorden. Den sorgsna och oemotståndliga musik Orfeus spelade för att trösta sig hade hörts av gudarna som gav honom lov att besöka Eurydike i hennes nya hemvist. I underjorden fortsatte Orfeus spela sin musik, som var så vacker att alla ting avstannade. Han kunde således passera de allsköns monster som underjorden hyste och det sägs att till och med den sten som Sisyfos oupphörligen stötte framför sig stannade under några ögonblick.

Underjordens härskare Hades blev till den grad rörd av tonerna från Orfeus harpa att han lät honom återvända till jorden med Eurydike. Ett villkor fanns dock: Orfeus fick inte vända sig om mot Eurydike en enda gång medan han ledde henne upp från underjorden. Men just innan de älskade färdigställt vandringen upp från underjorden kunde Orfeus inte längre bemästra sin vilja att få se på sin älskade och försäkra sig om att det verkligen var sant att hon följde honom upp. Eurydike fanns verkligen bakom honom, men i samma ögonblick uppslukades hon av intet. (Flera tolkningar har framförts såväl kring varför Orfeus vänder sig om som varför Eurydike försvinner, en av de mest uppmärksammade är Maurice Blanchots essä "Orfeus blick" som inkluderar idén att det fulländande upphör när det betraktas och kan bara existera i tanken.)

Orfeus slutliga öde blev grymt. Då han valt att evigt sörja Eurydike vände han alla andra kvinnor ryggen. Han vände därmed också själva kärleken ryggen, vilket upprörde Afrodite, kärlekens gudinna. Hon såg därför till att flera kvinnor samtidigt förälskade sig i Orfeus och det slutade med att de slet honom i stycken.

Historien om Orfeus och Eurydike har i flera tappningar figurerat i kulturen. Bland annat som ett operaverk av Christoph Willibald Gluck, i en diktsamling av Rainer Maria Rilke och i moderniserad tappning i filmen Orfeu Negro.

En liknande berättelse kan hittas i den japanska mytologin. Där berättas hur gudinnan Izanami dör vid förlossningen av eldguden och förpassas till Yomi, det underjordiska riket. Izanagi som var hennes make tar sig ner i underjorden och lyckas finna henne. Izanami instruerar honom då hur han ska övertala underjordens härskare om att få ta henne med sig tillbaka och tillägger – i likhet med den grekiska myten – att han under tiden inte får se på henne. Härifrån tar dock berättelsen en annan riktning: precis som Orfeus kan inte Izanagi motstå kasta en blick på sin saknade. Izanagi försvinner inte inför hans blick, men synen är fruktansvärd då hon till hälften är förvandlad till ett lik.

I anslutning till Orfeus kan även nämnas den religion som uppstod under namnet Orfism eller Orficism i Grekland under 600-talet f.Kr. (den försvann troligen under 300-talet), och påstods vara grundad av Orfeus själv.

← Grekisk mytologi