• grekisk mytologi
• romersk mytologi
• nordisk mytologi
• +

Apollon

Motsvarighet i romersk mytologi: Apollo
Den grekiske guden Apollon är kanske mer känd under det namn han bär inom den romerska mytologin: Apollo. Apollon är son till Zeus och Leto samt tvillingbroder till Artemis.

Hans funktioner i grekiska mytologin är många. Han är konstens, diktens och vetenskapens gud, men även dagens och ljusets, vilket skulle leda till att han dyrkades som solgud av romarna. Därtill ses han som bågskyttets gud och har i Homeros Iliaden epitetet "den fjärrskjutande".

Apollon beskrivs som en bedårande vacker yngling. Grekernas dyrkan visade sig i en särskild kult, Apollonkulten, som etablerades under 700-talet f.Kr. för vilken Delos och Delfi var centrum.

Apollon var den enda av gudarna som kunde se in i framtiden och det var han som begåvade siare med deras unika skådarfärdigheter. En av dessa var den cumeiska sibyllan som ska ha sålt tre böcker till en kung i Rom med fakta som bara ett orakel kunnat ge. Under ett möte med Apollon fick hon önska vad som helst och önskade då att hon skulle få leva lika många år som det låg sandkorn i Apollons hand. Hon glömde dock att samtidigt be om evig ungdom och åldrades i stället tidigt i det som kom att bli ett mer än tusenårigt liv.

En annan historia berättar om hans passion för Kassandra och hur hennes jungfrudom blir hans i utbyte mot siarförmågan, men då Kassandra avvisat Apollon straffade han henne genom att se till att hennes förutsägelser aldrig skulle bli trodda. Som siargud ansågs Apollo också ha funktionen att meddela överguden Zeus vilja och en länk för detta var det omtalade oraklet i Delfi.

Apollon var också en ledargestalt för muserna, vars namn och specifika områden var Kalliope (den episka poesin), Erato (kärlekslyriken), Euterpe (musiken och lyriken), Klio (historieskrivningen), Melpomene (tragedin), Polyhymnia (retoriken och pantomimen), Terpsichore (körsången och dansen), Thalia (komedin) och Urania (astronomin). Apollon och muserna ska ha bott på berget Parnassos och härifrån kommer begreppet parnass för ett lands diktare och skaldekonst.

Apollon själv stod för det harmoniska i konsten. Filosofen Friedrich Nietzsche har använt Apollo och Dionysos som dikotomier för att beskriva konstens utveckling (se Dionysos). Att ett av hans områden som gud gällde konsten återspeglas i hans attribut, lyran. Lyran fick Apollon av Hermes som hade konstruerat detta instrument medels ett sköldpaddsskal som oxhud spänts över och strängar hade gjorts av fårtarmar.

Ett annat av Apollons attribut var lagerkransen. Legenden berättar att Apollon blivit träffad av en av Eros pilar och fyllts av åtrå till nymfen Dafne (Daphne). Dafne skrämd av den eggade Apollons närmanden bad högt om beskydd, vilket hörsammades av en flodgud som förvandlade henne till ett lagerträd. Den förtvivlade Apollon band då en krans av trädets lagerlöv och satte kring sitt huvud.

När det gäller Apollons egna avkommor är källorna motstridiga. Samstämmighet finns dock kring att Askleipos var dennes son. Enligt en del källor är Orfeus son till guden. En del källor tillerkänner också Apollon faderskapet till korybanterna som bestod av nio dansörer. Det finns därtill en rad mindre kända episoder där Apollons möten med dödliga lett till avkommor.

För dig som vill ha bredare information och en fördjupning i grekisk mytologi finns eboken Den grekiska mytologin. Introduktion till antika myter och legender.

← Grekisk mytologi